Förtrollade

I lördags hade vi en sådan där dag som man bara har några få gånger under livet och alltid minns. En dag när allt av tillfälligheter faller på plats och saker händer som om de var förutbestämda. Trots att vi sällan ser den stora meningen konfronteras vi ibland av att den finns.

Vi hade moster Kerstin här på besök. I lördags morse skulle vi skjutsa henne till ett litet pensionat i det gamla rika Göteborg bakom Götaplatsen. Bilen klättrade upp gata för gata runt i kringelkrokar. På båda sidorna av vägen tornade ståtliga stenhus som vittnade om gamla tiders välstånd och nya ägares kapitalstyrka. Och som det blommade! Jättelika magnolior, rhododendron och helt inklättrade stenfasader fick oss att utbrista "åh" mer än en gång.

Väl framme vid just det maffiga stenhus där Kerstin skulle bo tog vi avsked och skulle just åka när vi fick en oväntad förfrågan om fika - vi var egentligen försenade till Surte trädgårdsmarknad, men jag kunde inte motstå att få se det gamla stenhuset från insidan, så vi tackade ja till en stunds fika.
Vi fick komma in och se var Kerstin skulle bo. Huset var otroligt. Prång, burspråk, stenvalv och antikviteter. Det var som om hela stället andades gamla minnen med ord vi inte kunde uppfatta.

Snart skulle vi fika, ute i trädgården. Jag kom inte många meter innan jag började förundras över alla olika sorter och storlekar av rhododendron och azalea som verkade finnas på den lilla ytan, men när vi väl kom runt hörnet av huset var det redan glömt. För vi klev rakt in i en 1800-tals oas, det var precis som om tiden stått stilla.

Det tog en stund innan jag kom mig för att ens formulera i huvudet vad jag såg. Hela trädgården var byggd i en brant sluttning. Den var inte stor, men den rymde så mycket! En brant berghäll var förvandlat till ett vattenfall som avslutades i en blåmålad lagun. Visserligen inte i drift nu, men man kunde riktigt se vattnet hoppa för sitt inre öga.

Trappor och gångar var uppbyggda av sten, terrasserna av berg stora rötter och stenar. Hela tomten omgavs av en hög bred stenmur och här och där fanns små inmurade prång där det stod gamla urnor.

Allt var så makalöst uppväxt! Höga träd bildade ett genomsläppligt tak, fjärilsbuskar överraskade i skrevor och överallt dessa rhododendron och azaleor. Många i full blom! Och längst ner på varsin sida om en vacker smidesgrind stod två väldiga magnolior i full blom. Den ena rosa tulpanblommande och den andra vit som slog över i limegrönt. Jag har aldrig sett en sådan magnolia! Blommorna var ofantligt stora och färgen tog fullkomligt luften ur mig, tänk att ha en sån! Vita rummet skulle vara komplett.

Hela fasaden täcktes av murgröna och bokharabinda. Det gav verkligen ett uråldrigt intryck tillsammans med den massiva stenfasaden, de ornamenterade fönstren och de nästan fängelselika järnkors som skyddade fönstren. En stor del av trädgården var inte riktigt åtkomlig, den var som en fantastiskt lummig backe med växter på varje yta. Trädgården var som byggd för att promenera längs med stigarna och peka, inte som vår trädgård för att stoppa näsan i varje tuva.
Det gav den parkaktig känsla som verkligen passade i omgivningen.

Det var oväntat befriande att kirskålen fått breda ut sig en aning i skuggan tillsammans med perennerna, att  varje ogräs inte var ansat och att ingen bad om ursäkt för det. Vi drack vårt kaffe, pekade, frågade, förundrades och storlog. En sådan liten skatt som vi så lätt kunnat missa!

Kerstin som sa sig ha åkt till Göteborg för att träffa oss och få se magnoliablomning var förstås nöjd - och vi vill ju alltid få överraskad inspirationsstorm. När vi sagt hejdå igen åkte vi vidare mot Surte, men vi var som lite tagna av upplevelsen. Kameran hade jag glömt, så allt vi ville minnas och ta med oss behövde vi bearbeta och memorera genast. Och flera gånger återkom vi till magnolian, VILKEN magnolia ...

Vi var på trädgårdsmarknaden och gjorde storfynd, fikade och tyckte vi haft en magisk dag. Nöjda och trötta åkte vi hemåt. På vägen passerade vi Nilssons plantskola i Kullavik. Jag frågade om vi inte kunde åka in och fråga om sortnamn på en så otrolig magnolia, han brukar vara duktig på magnolior. Så vi kunde hem och börja spara ...

Kom in på plantskolan, de hade massor av kunder i det heta majvädret. Och det första vi ser är .. just det. Samma magnolia. Jag trodde knappt mina ögon, jag hade förväntat mig att få leta ett tag innan jag fann den. Men den var 2 meter hög och uppstammad. Jag behöver inte titta på en sådan prislapp för att känna mig pungslagen.

Men den hade inget sortnamn på sig, vi frågade ägaren som berättade att hon tyvärr tappat sitt id-kort under vintern. Han gick iväg för att leta efter uppgifter i datorn men kom tillbaks efter en lång stund och hade inte funnit något. Så han sålde den som "gulblommande" men minipriset, håll i er, 995 kr!
Vi hade förväntat oss iaf 2800, antagligen mer, det är vad de andra i storleksklassen går lös på. Och det här var ju dessutom en speciell variant. Men han kan inte sälja den till fullpris utan namn sa han. Men just när han skulle gå vänder han sig om: "Jag har en kvalificerad gissning, den heter Elisabeth. Det kan bara vara den eller yellow river och jag vet att det var Elisabeth jag stammade upp."

Elisabeth. Jaa ... vi började ju ana att det var meningen att vi skulle ta hem henne. Och till saken hör att det dessutom var möjligt, samma morgon hade vi fått en sen bröllopspresent av Kerstin. En peng som precis täckte beloppet. Och ekvationen tog en stund men var inte svår ...

Kerstin åkte hit för att se magnolia och träffa oss.
Vi upplevde tillsammans en magisk trädgård av en tillfällighet.
Vi hade just fått pengen till något särskilt, som bröllopspresent.
Vi råkade springa på den till minipris, av en slump.
Kerstins dotter heter Elisabeth.

Efter en stunds fundering kring vad Kerstin skulle känna om att köpa en växt i bröllopspresent kom vi fram till att vi inte hade mycket att sätta emot. Det kändes som ett litet öde, en mening.

Det var med breda saliga leenden vi packade in Elisabeth i bilen och åkte hem. Vi behövde inte alls dividera om plats, den var given utan att vi ens sa det högt. Precis i bakkant av vita rummet bakom stenmuren har vi redan planerat en cirkel av buxbom. I den skulle vi ha ett högre blickfång med bl.a. klättrande grönvit clematis och doftande liljor. Nu såg vi genast vår fagra uppstammade Elisabeth som huvudnumret i mitten.

Mina bilder gör henne tyvärr inte alls rättvisa, men vacker är hon!

Nu hoppas vi Kerstin känner som vi, för oss är det en väldigt speciell bröllopspresent och vi kommer alltid minnas historien bakom och vem som gav oss den.