Jag slutar inte förundras

Alla dessa narcisser! Här hos oss är de så tacksamma för minimal skötsel, och de flesta verkar ha stått här i gott och väl trettio år. Planterade innan jag föddes, vad ska de ha sett? Om de kunde viska till mig ... inte för att jag inte försökt lyssna, men de sjunger hellre än talar om gamla minnen.

Jag misstänker att någon ägare av den här trädgården har samlat på dem en gång. Varsamt skaffat sig nya sorter och månat om dem. Var köpte man specialsorter då? Innan internet?

Den samlingen gör mig till narcissentusiast, ett steg i taget. Jag kan helt enkelt inte låta bli att dras med av deras olikheter och styrka. Vissa doftar, vissa ropar ut sin skönhet som amerikanska drama queens, vissa är blyga och tittar ner i marken, vissa är vulgära i sina färger, vissa är pastellbleka, några är stora, andra är småsmå men alla är livsglada och starka.
Inget rådjur kan rå på dem, ingen liljebagge, inga trampande fötter. Inte ens sniglarna har något att säga till om! Och frikostigt ger de oss både fröplantor och sidolökar. Sina namnlappar har de flesta tappat för längesen, det är en hemlighet väl värdig en internetforskare med vinterbetingad trädgårdsabstinens, men nu, nu kan man bara njuta. För snart är det över. Och då är det ett år till nästa gång.

De här växer vid brogången nära dammen. Jag hittade lökarna under bygget, tryckte desperat ner dem någonstans och visst, resultatet är slående!

Golden ducat

"Stekta äggen" X)

En av mina favoriter är de här, White Lion

De nickar blygt mot marken

Så i år fick jag mig en överraskning, en av deras frösådda blommar. Antingen är de inte fröäkta (mycket troligt) eller så har en spontankorsning resulterat i en riktig going!

Man blir stum av förundran. Jag ska flytta den till en egen plätt och se om den vill sprida sig och bilda en tuva. Undrar om en förfader till White Lion ser ut så här? Tills vidare är det helt klart en Lions Kitten.